Trött som få...ska gå och gosa ner mej med älsklingen!!!

Hoppas ni oxå har haft en riktigt skön helg!!

NattNatt

Tog oss en liten stund i solen på bänken nere vid sjön ikväll jag och älskling..

Så fint därnere i kvällsolen, Tusse kom och höll oss sällskap och försökte stajla på oss med sin klättringstalang. HAHA!!

Han gick nerför trädet åt fel håll och for ner i buskarna med en duns, snart blire  bantning, han börjar bli rund och tung nu!!

Får hoppas att ingen granne matar honom, vad ska man göra liksom??!!

Så har vi sjösatt Lilla Blå idag!!!

Ångade på bra, så nu har man ännu ett tidsfördriv..som om det behövs..   

Tog mej en kvällscigg och bestämde mej för att skriva nått personligt..

Det pratas mycket om konflikter idag, konflikter mellan människor.

Jag tycker att det kan vara en bra sak...OM man kan reda ut det!!

Dels så lär man känna varann bättre om man får "klämma" lite på varann och man kommer längre i sin personliga utveckling.

Men ibland så går konflikter inte att lösa, oftast för att läget är för låst för ena parten. Rädsla och mognad spelar nog in i det..

Olösta konflikter har en tendens att ligga kvar och gro, om man inte kan se den andra personens oförmåga att lösa saken.

Det jag har lärt mej är att livet är kort, alldeles för kort för att vara ovän med någon..vem som helst kan vara borta på ett ögonblick och då är det försent.

Därför har jag alltid försökt reda ut saker som jag inte ens haft verktyg till, för om den ena parten inte vill...ja då är det omöjligt!!

Men att alltid göra sitt bästa, det tycker jag är det rätta för då kan jag sova med gott samvete..

Jag har två pojkar som blir 3 resp 8 år nu i december.

Och idag dök den hemska tanken upp igen, tanken på att det är sån tur att jag fick behålla Wille som snart blir 3 år. En svår graviditet med blödningar som gjorde att jag på läkarens order knappt fick gå till brevlådan, jag vart ibland stående paralyserad av rädsla för att blöda.

Två gånger fick ambulansen fick hämta mej och jag fick krypa till båren, det enda som ringde i huvudet var att nu förlorar jag barnet!!

När vi köpte huset 2006 så var jag nämligen gravid, min andra graviditet då efter Tim. Som vanligt så var jag sängliggande i nästan 4 månader pga kraftigt illamående trots medicin..

Jag hade en märklig känsla för att väldigt tidigt så kände jag mkt fosterrörelser och dagen innan ultraljudet så infann sej en insikt när jag satt i soffan.

Det var som om mitt inre pratade till mej och sa:

Gode Gud hur ska jag att klara av detta!!

Då visste jag att nått var väldigt fel.. och så var det..

Nu hade halva graviditeten hade gått och magen växt till mammakläder-storlek..

På ultraljudet tystnade sköterskan och samlade sej: Jag kan inte säga exakt vad det är, men något är allvarligt fel..jag ska hämta överläkaren!!

Något i mej dog i den stunden och vi plockade fram ett kort på Tim i plånboken och tackade gud för den pojke vi redan fått.

Det visar sej att barnet har en missbildning i hjärnan, att han inte kan överleva en förlossning utan bara nio månader i min mage...nio månader för att föda ett barn som dör..

Nästa chock är att dom inte gör en skrapning, utan dom vill sätta igång mej.

Jag var i chocktillstånd...men får vänta tre dagar innan det är dags.

När den dagen kom så spydde jag i garaget på sjukhuset, jag var helt panikslagen över att först behöva ta medicin som avslutade näring och "liv" till barnet och sedan måsta föda det.

Ingen mötte oss och gav oss ett rum, dom hade morgonmöte fastän vi fått den tiden å allt.

Jag bröt ihop av all väntan på att behöva "döda" mitt eget barn som jag ville ha..det var så fruktansvärt och jag önskar att ingen någonsin ska

behöva genomgå nått sådant.

Mattias fick bokstavligen hålla fast mej och kalla på personal.

Till sist fick vi ett rum och medicin som jag fick ta för att sätta igång värkarna.

Vi blev lämnade ensamma..

Det som händer sedan är för smärtsamt att beskriva i detalj...men när han kom så ringde vi på klockan och en rar tjej kom in...hon tog hand om honom och försvann ut för att tvätta och göra iordning honom.

Jag förlorade mkt blod och blev så dålig, hela kroppen kändes som den brann och personalen kom springandes och tippade sängen så jag fick blod till huvudet.

Diffust hör jag dom säga att moderkakan inte kom hel,

dom måste försöka få ut den.

Om jag inte vart så dålig vid det här laget hade jag begärt en skrapning under narkos, men jag var i chock så jag var utanför kroppen nästan.

Mattias sa senare att det var det värsta han sett...som om jag var på slakt..

Efter allt detta ville dom ge mej blodtransfusion, men värdet gick precis upp till gränsen så jag pratade mej ur det.

Jag ville bara därifrån!!

Den rara tjejen kom in med barnet efter att vi beslutat se honom...ja det var en liten pojke och jag har avtryck på hans små fötter och händer här hemma.

Det var det sorgligaste ögonblicket i mitt liv...

En vecka senare blir jag dålig igen....Jag vaknar av fostervatten i sängen och måste åka in, dom blir tvungna att  göra en skrapning ändå..kunde jag inte fått det direkt och sluppit det helvete jag nyss hade genomlidit??!!

Vi bestämde senare att askan skulle spridas vid Ljustorps kyrka där jag är uppvuxen men jag har ännu inte klarat av att gå dit.

Jag tänder istället ett ljus på Halloween och tänker på honom..  

Jag tog mej från sjukhuset till sist...låg på golvet i duschen och Mattias fick hjälpa mej...bara för att komma därifrån.

Dagen efter så skulle jag såklart stannat hemma i sängen men sorgen var för stor.

Vi åkte till Härnösand och hämtade en kattunge på djurhemmet,Tusse

blev mitt substitut!!

All min kärlek lägger jag på mina närmaste, mina barn och mina djur.

För att återgå till Wille, vid andra resan med ambulans så beslutades efter några timmar om ett snitt, främst pga av smärtan som gjorde att dom misstänkte att moderkakan var på väg lossna med fara för bådas liv.

Kejsarsnitt har alltid varit min största skräck och det gjorde inte saken lättare..

Sprutskräcken försvann i ett nafs så epiduralen struntade jag i, jag hade full panik för att bli uppsprättad vaken!!

Kommer ihåg att jag kämpade för att komma loss, tre personer höll mej fast jag bara hade känsel i armar och huvud!!

Jag kände när dom plockade ut han från magen men när jag väl hörde hans skrik så blev jag så lugn, inget spelande längre nån roll för han LEVDE!!!

Att det visade sej att han hade dåliga värden och behövde lite extravård så jag var tvungen stanna 3 dagar och senare spendera några dagar till på sjukshus-hotellet för att sola han mot gulsot....det kunde jag ta!!

Jag var lycklig!!

Så länge man andas så lever man, med fokus på ordet LEVA glöm inte det!!

Så mina vänner..var rädda och snälla med varandra

du vet aldrig när du behöver dom!!

Kram/ Annelie

Hittade ingen Tusse...bara dom andra tre!! LOL

Jaja..nu blir bingen här iaf..älskling har somnat på soffan

så jag ska ta och väcka han nu..  

Så jag lämnar er med några visdomsord..

Nattnatt